Upplevt och iakttaget

A Milk Vita official said raw milk starts going sour six hours after the collection and the farmers cannot afford to stop milking their cows as it would otherwise cause the animals a disease called Mastitis.


En kort video med det jag lyckades filma i Bangladesh. Den fortsätter på samma tema som min tidigare video från februari.


Det är lätt att glömma bort

Jag borde ha postat det här för längesedan - rapporten har ju ändå varit klar i snart två månader nu - men till sist kommer det. 

Här finns mitt exjobb att ladda ned, i väntan på att det laddas upp på internet av universitetets publiceringstjänst.

Sluttiteln blev “Exploring the Bangladeshi base of the pyramid” och jag hoppas att det är en trevlig läsning!

- Anders


Den blomstertid nu kommer

För sista gången i mitt liv, skulle jag tro. Nu är rapporten inlämnad inför slutseminariet, vilket är det näst sista steget på vägen mot examen. Blir den godkänd på måndag så behöver jag bara rätta till några småsaker, skriva en kort reflektion och presentera hela schabraket.

Framsidan på rapporten. Trogna läsare av bloggen känner igen bilden!

Jag tror inte att jag själv har förstått att den är inlämnad än för jag trodde att jag bokstavligen skulle känna ett ok glida av axlarna, men det har inte skett än. Kanske är det ett gradvist skeende och kanske kommer den upprymmande glädjen i morgon, eller så är det helt enkelt lite mer av ett anti-klimax än vad jag hade hoppats på.

Håller tummarna för det tidigare.


Vild kanin i Lund.

Vild kanin i Lund.


På väg från Sibylla till flyttjobbet. Snart är jag hemlös.

På väg från Sibylla till flyttjobbet. Snart är jag hemlös.


Dags att säga adjö

Nu är det mindre än två dygn kvar tills mitt plan lämnar landet och avskeden börjar trilla in. I förrgår var jag på Nordic Club och åt middag med min vän Muhammad som visade mig runt här under Language Movement Day, och som bjöd in mig till sin väns bröllop veckan efter det.

Han berättade att Mehedis (brudgummen) föräldrar hade gett upp mot sin enda son och accepterat hans brud till sist, så under april och maj månad kommer ett nytt, rejält, bröllop att hållas med båda släkterna som gäster. Kul att höra!

P1010142

Muhammad poserar utanför Nordic Club, 20 minuter innan han använder kniv och gaffel för första gången i sitt liv - för att äta pasta med, också för första gången i sitt liv.

Igår var det dags för den andra vändan med avsked med Russell och gänget. Vi möttes upp på BitterSweet Café, ett av de finare här i området, drack milkshakes, tittade på kort från vår resa tillsammans och lovade att ses någon gång igen. Hela gänget är kopplade till den engelskspråkiga tidningen The Daily Star, så om någon vill ha en artikel skriven här i Bangladesh så kan jag nog “hook ya up”. 

Och i morgon är det så dags att säga farväl till Alvas mamma som har hjälpt mig så oerhört mycket här. Jag har blivit bjuden på middag där ett oräkneligt antal gånger nu, träffat hennes släkt och vänner samt fått säkert 60 % av mina uppslag igenom hennes kontakter. Det finns alltså mycket att tacka för! Dessutom fyller hon år i morgon. Så jag måste hitta en bra present till henne. Några uppslag?

Ms Khan with friend

Ms Khan (se där!) och hennes vän när vi hade kvällsfika tillsammans. I ett helt gigantiskt hus. 

Det känns lite vemodigt att lämna, trots att jag bara har varit här i två månader så har jag lyckats hitta människor som jag mer än gärna kallar mina vänner och det är alltid tråkigt att lämna dem bakom sig. Men det är trots allt ingenting mot hur roligt det ska bli att komma hem igen, så jag är glad ändå!


På insidan

Tänkte lägga upp en bild på mig själv här för en gångs skull.

Hobbyfotografen bör notera exponeringsinformationen från nedre vänstra hörnet.

Det som syns på bilden är min vänstra axel. Vad är den vita fläcken innanför den röda ringen undrar ni nu säkert. Jo, den borde som ni säkert har gissat inte alls befinna sig där. Att den gör det innebär att jag har fått en “ruptur på supraspinatusfästet”, eller helt enkelt en åtminstone ganska jobbig axelskada.

Den är också det slutgiltiga resultatet av att halka på hönsskit på en lite bondgård strax utanför Dhaka. När det hände tänkte jag inte mer på det utan borstade bara av mig leran och fortsatte dagen, trots att armen var svår att röra. Jag trodde bara att den hade svullnat lite från stöten och ignorerade det. Under dagens gång ökade dock smärtan gradvis tills den väckte mig på natten, och jag därför med grusiga ögon traskade iväg till Dhakas kanske bästa, åtminstone lyxigaste, sjukhus som ligger 300 meter söderut härifrån: United Hospital.

Där började min resa i det bangladeshiska sjukvårdssystemet, en resa som innefattat fyra doktorsbesök, en röntgen, en MRI-undersökning, en frukost, en armslinga och en större mängd medicin. Praktiskt sett har det kostat mig ungefär 900 svenska kronor och 9 timmar av mitt liv att få den här vården, och pengarna kommer jag att få igen från Kammarkollegiet på grund av min sjukförsäkring. Inte illa pinkat av den lokala vården alltså.

Å andra sidan var det inga avancerade, förutom MRI-maskinen då som åtminstone ser avancerad ut, även om den står i en garderob, eller för mig farliga behandlingar inblandade här. Lokalbefolkningen borde alltså inte dra några större slutsatser av det här, och de som har råd kan nog fortsätta flyga till Singapore för sjukvård. Däremot kan det konstateras att jag både blev snabbare hjälpt och trevligare bemött än jag är van vid från Sverige.

För den som undrar har jag ingen aning över hur detta skall åtgärdas än, eller hur länge jag kommer lida av det. Det hoppas jag få svar på från den svenska sjukvården. Om jag bara lyckas boka en tid. Det kan man nämligen göra 9-11.30 måndag-torsdag och 9-10 på fredagar.


En rundresa i södra Bangladesh, sista delen

<brasklapp> Det är väldigt svårt att balansera de här texterna har jag insett. Tyngdpunkten hamnar naturligt på det jag tyckte var intressant och spännande när jag var på plats, även om det kanske bara representerar en kort tid och kanske inte är så roligt för er. Hoppas ni står ut med mig ändå eller åtminstone tycker bilderna är intressanta! </brasklapp>

Det gick dåligt att sova. Jag svettades inrullad i överkastet, och jag började under natten fantisera om både varifrån fläckarna kom och vad som kunde bo i den där sängen. Ett par timmars sömn fick jag nog tills sist dock, invaggad i säkerhet som jag blev av knäppandet från rummets tillhörande gecko-ödlor. (Ett av mina favoritdjur här!)

Ramshackle building on the NW beach

Små skjul längs stranden på St Martin Island.

Jag vaknade en timme tidigare än avtalat och begav mig ut på stranden för att njuta lite av vågorna. Annorlunda som jag är, blev jag snart påhoppad av ett antal småbarn som ännu inte nått puberteten och som ville att jag skulle anställa en “small tourist guide”. Eftersom jag inte var på humör för vare sig barnarbete eller turistande så tackade jag bryskt nej till alla deras förslag och de gav faktiskt, nästan, upp efter ett tag och vi kunde istället prata lite på knagglig engelska och bengaliska. När de berättade att de borde vara i skolan så schasade jag iväg dem dit och gick och köpte en flaska vatten.

Beach children

Ett par flickor som tiggde pengar på stranden. När jag inte gav dem något fortsatte de dock att leka med några pinnar och leta snäckor.

Förmiddagen gick till stor del i samma tecken: vi vandrade runt, tittade på vad lokalbefolkningen hade för sig och försökte prata med en del av dem. Vid ett par tillfällen lyckades vi till och med. Snart kom dock båten vi väntade på, och vi gick ombord. Vår besvikelse var stor när det visade sig att alla andra båtar var snabbare än våra, men jag kompenserade med att ta igen förlorad sömn en stor del av resan.

Family sized rickshaw

En rickshaw i familjestorlek.

Vi kom till fastlandet vid 18-tiden och började genast att leta efter en buss. Vi förstod snabbt att alla bussar vid färjeläget redan var bokade och/eller fullsatta, så vi bestämde oss hastigt för att försöka ta oss in till Teknaf för att hitta en buss eller bil därifrån. Vid det här laget såg vi några poliser vi hade pratat med tidigare och började prata med dem igen, och de erbjöd oss snart att åka till Cox’s Bazaar tillsammans med dem. Skitbra, tänkte vi och hoppade in i deras militärjeep.

Det visade sig dock att de bara hade den till Teknaf och att vi där ändå fick vänta på en buss eftersom de inte kunde hitta en ersättningsbil. Vi missade den bekväma bussen och fick istället åka på en trång och skumpig lokalbuss som tog 3,5 timmar på sig att åka till Cox’s Bazaar. Långsammare än en mopedtaxi alltså. Vi kom fram vid midnatt, ringde vårt bokade hotell och insåg att rummen vi bokat kostade 3000 taka styck och låg 1 mil bort från platsen vi befann oss på. Vi struntade alltså snabbt i det, checkade in på hotellet vi stod utanför och beställde in en laddning mat då vi inte ätit något annat än kakor sen lunch.

Ännu en gång somnade vi utmattade, denna gång strax efter midnatt.

När vi vaknade dagen efter så visste vi att vi inte skulle kunna flyga tillbaka som planerat då det var en hartal (våldsam generalstrejk) i Dhaka, utan skulle behöva ta tiotimmarsbussen på kvällen istället. Något besvikna men fast beslutna att göra det bästa av situationen åt vi frukost och bestämde oss för att utforska Cox’s Bazaar ordentligt. Men väl på rummet igen tittade jag på nyheterna medan jag packade ihop mina saker, och där påstods det att allt var som vanligt i huvudstaden trots hartalen. Vi chansade därför och bokade flygbiljetter ändå, för en flight tre timmar senare, och sprang sedan mot stranden för att hinna se badande bangladeshiska medelklassfamiljer och all annan möjlig underhållning.

Cha wallah

Teförsäljare. En av hans konkurrenter räddade mig när batteriet i telefonen höll på att dö genom att ladda den med sin laddare. Ha en dussintelefon med er när ni är  ute och reser, barn.

Vilka föreställningar jag än hade haft om muslimskt strandliv så visade det sig att det var som vilken annan plats som helst, fast med mer kläder på och utan någon som solade. Här grävdes det sandslott, dåsades under parasoll och badades. Men männen hade lunghi (tänk sarong) och kvinnorna hade allt ifrån Shalwar Kameez till heltäckande dräkter och täckande slöjor.

Crazy lady on the Cox's Bazaar beach

Det enda kort jag tog på stranden, en sinnessjuk man som de flesta tog omvägar runt.

Stressade sprang vi vidare till Café Mermaid som skulle ha något av landets bästa och mest prisvärda mat. Det var visserligen inte dåligt, men knappast så bra som Lonely Planet påstod. Vi bad servitören att beställa en mopedtaxi åt oss och anlände så flygplatsen 20 minuter efter check-in och tio minuter före påstigning, men det var inget som någon kommenterade och vi var knappast sist.

En timme senare landade vi i Dhaka, tog en mopedtaxi från parkeringen och åkte hemåt. Snart var jag lyckligt hemma igen och kunde ta ett par timmars sömn till, fast i min egen säng.

Over and out!


En rundresa i södra Bangladesh, del 2

På morgonen vaknade jag utvilad och frusen av att mobiltelefonen ringde alarm. Klockan var 08.00 och det var en timme kvar tills färjan till St Martins Island skulle gå.

En snabb frukost och en resa med mopedtaxi senare var vi vid färjeläget och förhandlade om biljetter. Försäljaren berättade att det fanns tre olika klasser vi kunde välja, där lägsta klassen höll till på lägsta däck, mellanklassen på de två övre däcken och där deluxe-class hade en egen, luftkonditionerad hytt. Vi valde efter ens stunds övervägande det sista alternativet. Det är alltid skönt att ha någonstans att fly till efter när alla människor omkring dig vill prata med dig.

View of the southernmost tip of Bangladesh

L.C.T Kajal, byggd på Assens skeppsvarv i Danmark.

"Åh, just ja. Ni är de enda passagerarna på båten idag.", sade han sedan.

Vi höll på att gå i taket, vilket jäkla sätt! Men det visade sig strax att han antingen hade ljugit eller blivit överraskad av den plötsliga efterfrågan då 40-50 personer till bordade båten innan den avgick. Resan tog tre timmar och var förutom ett antal samtal med de övriga passagerarna och besättningsmännen ganska händelselös. När vi anlände till ön inträffade dock något spännande. Vi tyckte att det tog väldigt lång tid för folk att gå av båten och trängde oss ut på däck. Där möttes vi av en hel hög med poliser som diskuterade med den ansvariga för båten. Tydligen fick ingen gå ombord på ön idag eftersom det var valdag för lokalvalen, och de ville inte ha någon från fastlandet där för att mixtra med resultaten eller starta bråk. 

Captain of the L.C.T Kajal

Vår kapten framför kontrollerna. Vi blev nämligen insläppta på bryggan.

Det förändrades dock när de fick syn på utlänningarna. Då ringde poliskaptenen upp sin chef och frågade om de inte kunde göra ett undantag för oss så att vi inte skulle få en negativ uppfattning om ön. Det tog en stunds diskussion under vilken vi spänt funderade på om vi skulle hoppa i land och springa, men till sist fick faktiskt inte bara vi utan även alla lokala passagerare gå i land - med strikta order om att inte gå i närheten av vallokalen.

Vi började promenera mot den södra änden av ön där vår eco-resort skulle vara belägen, med sällskap av två lokalbor som agerade guider. Eftersom vallokalen låg längs öns enda väg fick vi snart överge den och istället promenera längs stranden. Nästan direkt när vi kom ut på stranden mötte vi dock polischefen från piren, som kom åkandes på en fyrhjuling och ville prata med oss. Han bad oss om ursäkt för bemötandet, hoppades att vi skulle trivas på ön, påminde oss om att hålla oss borta från vallokalen och frågade om vi ville provköra hans fyrhjuling.

"SJÄLVKLART!", sade jag och kastade mig på den.

Driving 4WD on the coral beach

Rätt nöjd kille!

Att gå de fem kilometrarna tog oss en bit över en timme i den stekande hettan, och gjorde oss totalt utpumpade.

Döm, därför, om vår besvikelse när vi kom fram och insåg att “bungalowerna” såg ut att vara byggda av gamla reklamskyltar och att “resorten” saknade alla sorters bekvämligheter. Ett par solceller och kall cola kan väl inte vara för mycket att fråga efter när man betalar 1500 taka per natt? Här finns åtminstone en potentiell kund för SolarCool.

Vi började därför promenera tillbaka efter två timmars vila. Tog den inre vägen den här gången och blev snart förföljda av mängder av barn som sprang cirklar kring oss. Hos pojkarna verkade den huvudsakliga klädkoden vara valfri, då en stor andel av dem helt saknade kläder, eller bara hade en tröja på sig. Flickorna hade däremot klänningar eller Shalwar Kameez. Efter två timmar, och massor av stopp för att titta på utsikten eller fotografera något, kom vi tillbaka till huvudorten på ön och tilläts checka in på det tredje hotellet vi försökte med. På grund av valet var vi nämligen de enda turisterna, och hotellen hade eftersom det inte fanns några kunder. En hotellägare hävdade till och med att han inte fick ta emot någon.

Posing

Alex och några av barnen vi träffade längs vägen.

Vi gick ut för att äta, tog in på den första restaurang vi såg med takfläktar och beställde in en varsin fiskrätt. Ön ska ju vara känd för sina fiskrätter. Ingen av oss tyckte dock att den var något speciellt, utan uppskattade istället paratan , en brödrätt, otroligt mycket mer. Ett antal sådana slank ner under en timme.

Vi gick sedan ett par steg över gatan och slog oss ned för en kopp te innan vi skulle gå för att möta några personer vi hade mött på båten över och prova deras gin från Myanmar. Det var dock väldigt bekvämt att sitta där och vi blev kvar även där i en timme och ett par koppar te till. Jag hittade en kille från ön som faktiskt kunde mer än ett par ord engelska som jag pratade med om både framtidsplaner (ingen aning, men inte fiskare) och om han gick i skolan (ja, fast dagen efter såg jag honom sitta och sy kläder i ett hus längre in på ön).

När vi väl reste oss för att gå kom en lång kortege med poliser på motorcyklar åkandes, skrek på alla att stänga ner och bröt upp alla folksamlingar. Tydligen hade det blivit bråk efter valet och polisen väntade inte på att det skulle bli värre. Det berörde dock inte oss så vi vandrade iväg till våra nya vänners hotell där vi blev bjudna på ovan nämnda sprit och ett urval av friterade djur. Jag ursäktade mig dock efter två glas och en bit friterad fisk, med ursäkten att jag var tvungen att gå hem och ladda mobilen. Det var inte så lockande att bli för full på en tom mitt i den bengaliska bukten med tung polisbevakning.

Vi snubblade tillbaka till hotellet genom kolmörkret som befann sig i, och gick till våra respektive rum. Jag upptäckte då att mitt lakan hade var sönderrivet, smutsigt och hade en hel uppsättning av mystiska fläckar av olika storlekar och färger. Trött som jag var orkade jag inte gå och klaga, utan virade istället in mig i överkastet och försökte sova.

Pradesh Paradise

Pradesh Paradise - hotellet med de smutsigaste lakan jag har sett.

Fortsättning följer!



Saker jag gillar på Tumblr